Just nu är det pyssel på hög nivå här hemma. Båda A och E gör pärlplattor på löpande band. Sen stryker dom konstverken och så börjas det om..

C vll ju väldigt gärna vara med och hjälpa till, men det är ju inte så lyckat eftersom allt stoppas i munnen.

Igår när jag skulle byta på C och göra honom ordning för natten så hittade jag en liten överraskning i hans navel. Se bild!!

För några år sen när plasmatv började bli populära och också var hutlöst dyra var jag så emot dem! Jag tyckte det var helt onödigt och inget som jag ville köpa. Men undan för undan har jag börjat sukta efter en stor fin plasmatv!

Nu har vi sagt att när huset är färdigbyggt och vi flyttar dit så ska vi köpa en sådan tv om vi har råd.

Imorse när jag bläddrade igenom tidningen så reade dom ut en 42 tums plasmatv idag på Expert och sonen blev eld och lågor!

Så nu ska vi åka och köpa den på eftermiddagen om den finns kvar, utan att säga nåt till maken. Sen återstår att se om han blir glad eller sur för överraskningen?

Igår hade vi barnkalas. E fyller ju 6 år om ett par veckor och eftersom alla mina barn fyller år i december så känns den månaden ganska så hektisk med tre kalas, Lucia, Jul, och så nyår. Det är skönt att ha "avklarat" ett kalas i november.

E hade bjudit in 10 st barn så det var 14 barn i huset sammanlagt. Två timmars barnkalas är fullt tillräckligt för att köra slut på mamma och pappa.

Men allt blev lyckat, med glada barn, fina presenter och att huset står kvar. C var överlycklig över alla ballonger!

Det är matlagning, disk, tvätt, plock, strykning, "vara behjälplig" till alla barn i en aldrig sinande ström. Jag undrar om det bara är i vår familj det är fullständigt kaos varje kväll. När alla är hemma så låter det precis hela tiden. Det tjaffsas, skriks, skälls, ropas, och barnen springer runt runt. Mitt i allt försöker jag få till middagen samtidigt som C helst vill sitta på armen. Om han inte får det så skriker han! Han har börjat med ett nytt illtjut som får det att skära i öronen.

Idag blir det hemmagjord pizza och jag satte mig här för att pusta den tiden pizzan är i ugnen.

Jag kan bara konstatera att vill man ha en lugn harmonisk tillvaro så ska man inte skaffa många barn..

Nej inte precis. Sedan det blev vintertid har C vaknat kl 5 varje morgon! Jag blir tokig när jag kollar på klockradions lysande röda siffror i mörkret och de står på 4.50 eller nåt liknande varje morgon. Han är då pigg och glad och börjar dagen med att prutta med munnen, slå mig i huvudet, dra mig i håret, anfalla tutten och ta sig en slurp, ställa sig upp och försöka slita loss våra sänglampor från väggen och krypa mot sängkanten som en galning så jag får slänga mig efter innan han ramlar ner.

Jag brukar försöka stå ut i 45 min innan jag väcker J så han får gå upp med vilden och jag kan somna om en liten stund (om jag lyckas)  innan J åker till jobbet.

I morse sov C, men J for upp kl 4.50 Sen var han försvunnen en halvtimme senare och jag fick själv pallra mig upp med C. Usch för tidiga morgnar!

Underbara härliga fina C är idag hela 10 månader! Att det är så lång tid sedan han kom till oss känns konstigt, samtidigt som det känns som om han alltid funnits här.

Jag är så lycklig över vår fina lilla pojke.

har jag blivit! Jag hade inbillat mig att bara bygget av huset skulle komma igång så skulle allt lugna ner sig, men oj så fel jag hade. Jag är nu helt insatt i bygglovsansökningar, kvalitetansvarig, torpargrund, byggnadsvård, bärning, pärlspont, linoljefärg, golvvärme, tegel, isolering, dränering, och en hel massa annat som jag inte hade en aning om för några månader sen.

På nåt märkligt sätt har det blivit jag som driver projekt ombyggnad framåt, med Charlie på armen, i knät eller på den gjutna betongplattan. Maken jobbar på sitt jobb hela dagarna och mer därtill, och har väl på nåt märkligt sätt blivit mer och mer utanför i byggprocessen desto mer insnöad på bygget jag blivit. Snickarna ringer mig en 2-3 ggr varje dag, däremellan jagar jag byggställningar, offerter, plåtslagare och gammalt taktegel.

Charlie får hänga med på allt. Ibland får jag nästan dåligt samvete att jag inte kan vara mammaledig med honom i lugn och ro. Men samtidigt så är det ju så här mitt liv ser ut just nu. Han finner sig i det mesta och är nöjd och glad så länge han får vara med mig, oavsett om det är hemma i vardagsrummet, på torpargrundsmuren eller på min arm samtidigt som jag diskuterar isolering. Men visst kan det kännas lite övermäktigt när jag tänker på att det ska hålla på så här i flera månader till innan huset är klart för inflytt. 

Vårat nya hus är alltså 100 år gammalt. Min morfar har bott i huset från han var 3 månader tills han blev 88 år. Det har sedan han dog hänt en hel massa lite konstiga saker i huset. När jag tänker logiskt så borde det finnas en naturlig förklaring till alla små incidenter. Men de är trots allt rätt många för att det varje gång ska gå att förklara. Vad ska man tro? Är det min morfar som vill visa att han finns kvar i huset fastän han inte är där fysiskt?

- Alla blomkrukor låg på golvet i vardagsrummet trots att fönstret var stängt.

- Ena fåtöljen stod utdragen mitt i rummet, vilket den aldrig gjort förrut.

- Stolen vid morfars säng stod på helt fel ställe.

-Taket över källardörren har rasat ner 3 ggr.

- Vedbodörrens 100 år gamla lås som saknar nyckel är igentryckt och låst. Vi måste ha sönder låset för att komma in i vedboden.

- Igår natt sov en hantverkare i huset. Han vet till 100 % säkerhet att han la ytterdörrsnyckeln på andra trappsteget i trapphuset och gick sen att la sig. På morgonen när han vaknade låg nyckeln på golvet en bit från trappen.