Det går så jättebra med Charlie! Allt flyter på och han är nöjd, glad och finner sig i det mesta. På nätterna sover han tätt tätt mot mig och vaknar bara till några gånger för att äta. Men varken han eller jag vaknar till på riktigt förrän det är morgon, så det är jätteskönt!Han har börjat le sen nån vecka tillbaka, och igår försökte jag fånga det på bild..Ett litet leende kan kanske anas?

I morse när vi vaknade hade det kommit så mycket snö under natten. Bilar, cyklar, kaninburar, och garageuppfarten var totalt igensnöat. Men barnen blev glada, och var ute i flera timmar och rullade snöbollar och lekte i snön. Men jag och Charlie höll oss inne i värmen..Förresten så är det idag hela 12 år sedan J och jag träffades!! Jag kan inte fatta att det är såå länge sen..

Förlossningsberättelse: 24 dec – 25 dec. plus dag 9, vecka 41 + 2 Jag var lite nervös hela julaftonsdagen och kvällen, för jag ville inte att det skulle bli bebis på julafton. Jag hade ju gått 8 dagar över tiden, så den risken fanns ju. Men när klockan var runt 19 på kvällen slappnade jag av och tänkte att nu blir det ingen bebis på julafton i alla fall.Vi var hemma hos oss hela julaftonen. Åt mycket god mat, och tomten delade ut en hel hög med julklappar. Gästerna åkte hem runt 22 tiden på kvällen. Vi städade upp lite, och la oss sen för att kolla på ”Sagan om ringen” filmen en stund. Jag somnade till i soffan, och gick sen och la mig i sängen 23.30En timme senare vaknade jag med ett ryck, av två "hammarslag" på högra sidan i magen, och sen kände jag hur det blev alldeles blött och förstod att det var vattnet som gått. Det var en blandning av rädsla och förväntan jag kände när jag visste att nu blir det snart bebis äntligen! Jag väckte J och berättade vad som hänt. Han for upp och började byta rent i sängen. Jag kände direkt att det började småmola i magen, så jag ringde förlossningen för att höra hur vi skulle göra. Barnmorskan sa att jag kunde lägga mig och försöka sova om jag ville och sen komma in på morgonen kl 8 för en kontroll. Under tiden jag pratade med henne fick jag en värk och sa att antagligen kommer vi in snart. Efter bara några minuter kom värkarna med 2 minuters mellanrum och de gjorde ont direkt. Vi for runt i huset och packade våra saker. Jag kände mig rätt orolig eftersom det kändes rejält direkt och J påminde mig att jag skulle ta det lugnt och andas i lugn takt. Alfons var vaken fortfarande, så han gick och la sig i våran säng så inte smågrabbarna skulle bli rädda om de vaknade och inte vi var hemma. Jag fick köra bilen eftersom J druckit några snapsar till julmaten. Det tar bara 5 min att åka till förlossningen, och på den lilla stunden fick jag två onda värkar, så jag fick köra in till kanten och försöka andas mig igenom dem. De gjorde himla ont direkt och jag kände mig orolig, rädd och nervös och misstänkte att förlossningen skulle gå väldigt fort. Klockan 01 kom vi till förlossningen och blev mottagna av en barnmorska. Hon var jättetrevlig och jag kände direkt att det här skulle bli bra! Vi fick gå in på ett undersökningsrum. Hon läste mitt förlossningsbrev och sa att det var ju inga konstigheter utan att hon skulle försöka att det blev som jag ville. Värkarna kom nu tätt, med bara någon minuts mellanrum och det fanns inte tid att köra någon ctg kurva. Jag fick lämna ett urinprov, vattnet fortsatte smårinna nu också och det fanns även strimmor av blod med. Barnmorskan undersökte mig och meddelade att jag var öppen 7-8 cm så hon förstod att jag hade det jobbigt Sen bar det raka vägen in på förlossningsrummet och jag fick lustgasen inkopplad. Värkarna var kraftiga och kom hela tiden och gjorde så ont! Jag andades lustgas, som jag varierade med lättandning och att skrika aj aj aj!!. Barnmorskan försökte mitt i allt sätta en kanyl, men blodkärlen sprack bara och det blödde en del. På tredje försöket lyckades det. Hon ville också sätta en scalp elektrod på bebisen, men eftersom värkarna kom utan vila, och jag inte kunde sitta stilla när de kom, blev det svårt. Undersköterskan lyssnade istället med stetoskop på magen och hörde att hjärtljuden på bebisen lät bra. Jag stod upp, och lutade mig mot sängen när värkarna kom men flyttade mig sen till förlossningssängen och ställde mig knästående och hängde över gaveln. Klockan 01.45 började jag känna antydan till krystvärkar ungefär vid varannan värk. Jag hade tänkt föda i den ställningen jag stod, men det var sådant tryck nedåt och det kändes som om jag skulle gå sönder, så barnmorskan tyckte jag skulle lägga mig på sidan istället och jag gjorde det. Och 5-10 min senare var jag öppen 10 cm och det var fritt fram att börja krysta!! Krystningen var himla jobbig, gjorde såå ont, och det kom värkar precis hela tiden. Jag krystade mig igenom de flesta värkarna, men ibland andades jag lustgas eller lättandades för att undvika krystimpulserna. Eftersom det var så intensivt kände jag att jag behövde få en paus ibland för att få nya krafter. Jag kramade J-s arm, och kved och ojade mig..Barnmorskan berättade att nu stod huvudet kvar och åkte inte tillbaka. Det brände som eld i underlivet och ett tag kändes det helt omöjligt att få ut honom. Sen pushade barnmorskan på mig, och jag tänkte att jag måste ju igenom det här, för att få ut bebisen, så jag tog i lite extra och kände hur huvudet kom ut. Nästa krystning kändes det en aning lättare och resten av bebisen gled ut. Klockan var nu 02.14 på juldagsnatten och förlossningen hade bara tagit 1 timme och 45 minuter från vattenavgång tills bebis ute. Jag vände mig runt till rygg och fick upp en varm, underbar liten krabat på min mage som skrek direkt! Och just i det ögonblicket stod tiden stilla, och inget absolut inget här i världen går upp mot känslan av att få hålla och känna sitt nyfödda barn för första gången. Det tog flera minuter innan J frågade om någon visste vad det var för sort, men personalen sa att de inte visste. Jag lyfte lite på honom och såg att det var en kille! J klippte navelsträngen, och moderkakan kom ut lätt. Vår tredje son var störst av våra barn och vägde 3955 g och var 51 cm lång och med en huvudomkrets på 36,5 cm Han var mjuk och varm, med mörkt hår, blå ögon och så underbart fin!

Oj vad fort tiden har gått! Och samtidigt sakta..Charlie är 2.5 vecka gammal, och vi har vant oss vid att han är här hos oss! Samtidigt känns det som om han funnits här mycket längre tid.Han är en väldigt harmonisk bebis som är nöjd med tillvaron och verkar må bra. Och det är så skönt..Jag tycker också att jag kommit in mig bra med att vara tre barns mamma, och det är enklare än jag trodde att ha en bebis igen.