Det känns som om allt måste fixas till innnan jag börjar jobba imorgon. Den här veckan har varit hemsk, så stressig! C har börjat inskolningen, vilket går bra! 1,5 års kontroll som gick helt fel och jag åkte hem med honom istället. Läkarbesök och efterföljande akutbesök för mig. Jag får inte luft ordentligt och det känns hela tiden som att jag vill ha mer syre än vad jag får.

Så det gjordes en massa kontroller, lungröntgen osv men inget hittades. Läkaren ville lägga in mig 2 dagar men jag vägrade och åkte hem istället.

Idag har vi delat ut smejournalen, egentligen A-s jobb men han behöver ju hjälp.

Nu ska jag posta en hel hög med tradera paket, fixa regnkläder till barnen, städa, fixa mat, och så ska J på middag med jobbet ikväll.

Usch, det känns som jag inte orkar nånting egentligen..

av min mammaledighet. Det känns sorgligt, vemodigt och rent förskräckligt när jag tänker på att allt härliga och underbara med C är över..Men samtidigt så är det ju inte över. Det blir bara på ett annat sätt, och jag hoppas att det också kommer att bli bra.

Jag börjar jobba nästa fredag, och på onsdag börjar inskolningen på dagis. Mitt jobb pågår bara i 6 veckor, och efter det hoppas jag få ett ekonomijobb.

Det här 1,5 året har verkligen gått fort. Och jag hoppas att min omsorg och kärlek till C ska göra att han är rustad för dagisstarten! Men visst är det jobbigt att lämna sitt barn ifrån sig och gå iväg till jobbet, det vet jag ju sedan tidigare..

Den här semestern har vi, jag och maken lagt ner åtskilliga timmar på att springa runt i huset och leta efter saker. Vi har verkligen ingen ordning på viktiga papper, nycklar, mobiltelefonern och plånböcker. Det har försvunnit: (som vi inte hittat igen)

1 styck mobiltelefon

1 styck batteriladdare till digitalkameran

1 digitalkort till tvn

1 förlovningsring

 1 vigselring

Ringarna var mina och det absolut värsta man kan tappa bort (förrutom sina barn då..) De har nu varit försvunna i en månad och det känns som om de är borta för alltid!

Vi är otroligt slarviga och virriga, och så har vi ju faktiskt en 1 åring som är väldigt bra på att norpa våra saker också..